Min blogg= mitt brev till Michael Jacksson

Jag är kanske den mest otekniska människan som går på denna jord idag. Jag försöker inte söka sympati "oh jag är så dålig och kass", det är helt enkelt bara ett faktum att jag inte kan tänka logiskt. Jag ser bara en massa bokstäver och mönster i en motbjudande konstruktion som gör mig illamående och får mig att känna en jäkla massa prestationsångest, what the fuck(!), min lillbror förstod sig på datorer mer än jag när han var 2! PINIBELT! Min sambo kom just och frågade hur länge han måste ha gårdagens pizza i micron för att den ska bli lagom värm "några sekunder säger jag" men det var inte nog utförlig information, han måste veta exakt hur många sekunder annars funkar det bara inte! Hans hjärna har inte plats för kökskunskaper, de är lika kassa som mina datorkunskaper. Får man säga dator(kunskaper) i samma mening som jag? Säger man ens datorkunskap är det inte datakunskap? Well who cares, ni kommer ändå läggamärke till att jag inte är ett språkligt geni;)

Nåja detta är i alla fall min första blogg. Kanske även min sista... who knows!
Jag är inte den där drivna tjejen som är motiverad och slutför det hon börjar med. Nejdå, jag är tjejen som tycker om att teckna men aldrig slutför bilden. Jag är seriös. Det finns inte en enda teckning i mina 2 block som är färdig. Jag älskar att rita människor, men jag hatar att rita hår. Jag visade en gång en teckning för min nuvarande sambo föreställande honom. Han tittade på mig och frågade "varför var jag tvungen att bli en flintis?". Jag menar en man i sina bästa 24 år vill inte bli illustrerad som en gammal gubbe nära att trilla av pinnen.
Nej jag tror att mitt bloggande kommer bli som mitt brev till Michael Jacksson, icket existerande! Ja ni läste rätt. Jag, Frida Marianne Johansson hade tänkt att skicka ett brev till Michael Jacksson hur absurt det nu än låter. Jag har nämligen alltid haft en känsla av att jag och Michael ska bli vänner. Jag ska sitta och lyssna på hans livsöde utan att skvallra till pressen. Jag ska bli hans käraste vän och vi kommer ha den finaste vänskapen av alla! Hum... det låter som en vanlig idiot till stalker. Men jag är ingen stalker, men vilken stalker skulle erkänna att den var det? Nåja jag skickade ju aldrig brevet så det måste ju bevisa min oskuld?!

Jag vet egentligen inte vad man har detta till och vad som förväntas av mitt skrivande. Jag tänkte ha det som en dagbok/ tankebok dvs ett bra tidsfördriv. Vilket kan vara jäkligt bra för mig som sitter på min putiga lill-stora rumpa hela dagarna. Jag är nämligen en såkallad "hemmafru" åt en grek i slovakien. Lite komplicerat det där... Sedan var hemmafru en liten förfinande benämning på lodis-arbetslös. Ja, där satt det! Lodis-arbetslös, kanske jag skulle ta och byta namn till det, det låter så piffigt!
Jag läste någon stans att bloggar inte bör vara så spretiga för att bli populära. Who gives a dam? Min blogg ska bli världens spretigaste blogg! Jag ska prata om allt ointressant och ordbajsa, nej jag ska tamefan orddiareea!

Anledningen till att jag just idag skapade dena oemotståndliga blogg var att jag lite kvickt skypade med en kär vän, Sofia. Hon ringde när jag satt och skrev ett prov. Hon gav mig lite goda råd som jag gärna tog emot och sedan skrev hon några söta ord om mig på henned BLOGG! Yes så var det, hon inspirerade mig två gånger idag. Thanks söta du!

Sedan vill jag bara säga att min farmor fyller 72 år idag. Jag kan inte vara där, men jag tänker på dig alla värma och goa tankar jag någonsin kan komma på! Grattis farmor. De som känner denna dam vet att hon är världens mest fantastiska personlighet. Ja det är sant! I Sverige bor jag hos henne. Hon har fixat hennes källare till ett hem för mig och min syster Hanna. Lill-syrran mia har också en plats, men har inte ockuperat den ännu. Farmor är i alla fall en gumma med krut. Egenligen kan man nog inte kalla henne gumma, snarare ungdom!

Jag måste ju bara berätta vad jag drömde inatt. Jag drömmer alltid en massa underliga saker. De är detaljrika och långa drömmar jag har. I alla fall började drömmen med att lilla Piteå blivit attakerat av några varelser som tog över staden. Jag och min familj försökte motverka denna invasion genom att attakera dem med tågliknande fordon. Hanna var den av oss som var mest effektiv i hennes motattacker. Some how förlorade vi kriget och började fly staden. Jag och min familj försökte hitta en båt nere vid bryggorna för att ta oss iväg från fastlandet. Jag minns att Cattis och Stefan hittade en båt. Helt plötsligt befann jag och lill-syrran Mia i stan. Vi skulle ta oss igenom någon slags äventyrspark. Vi stod och väntade i kön, men när det var våran tur förflyttades kön till en meterhög cabbad buss som var så jäkla smal. Vi tog i alla fall varsit säte i bussen och sedan bar det av. Fy tusan vad rädd jag var! Busschuffören var som besatt! Han körde som en galning ner för backarna och mot rödljusen! Så där satt vi svajande i världens mest ostabila buss med en galen förare. Mot alla ods klarade vi dock turen och var då framme vid kvarnvallen. Mia berättade att hon blivit så arg på pappa för att han satt sig på hennes mjukisdjur och förstod inte att det inte var så bekvämt för dem. Sedan dök min borttappade sjal upp... på en tjej! Åh min sjal, min sjal! Jag gick fram till tjejen och förklarade att det där var minsann min, väldigt vänligt. Det kunde bara vara min för jag köpte den i tahliand och inte på H&M! Efter övertalning gav hon i alla fall tillbaka sjalen och jag var så lycklig och gav henne en stor björnkram! Thats it!

Nä nu är jag uttråkad av mitt eget skriveri

Tja!